Text: Heli Etu-Sihvola & Ulla Moilanen

Luistaris “krigare i silkestunika”

Då det gäller föremålen i Luistari nådde vikingatiden sin kulmen från 900-talet till början av 1000-talet. Under utgrävningarna i Luistari påträffades flera rika gravar som dateras till denna period.

Mannen i grav nummer 348 hade vid sidan av andra fynd en speciellt värdefull klädsel, som har kunnat rekonstrueras på basis av de bevarade resterna av fibrer. Uppenbarligen bar mannen vid sin gravläggning en dräkt gjord av gult silke, vilken antas likna en kaftan. Vikingatida silkestextilier har påträffats i flera gravar i Birka i Sverige, men på finländskt område är silke ytterst sällsynt vid denna tidpunkt. Mannen i grav nummer 348 hade kläder som var kantade med ett posament, det vill säga med en brodyr gjord av silvertråd. Dekorationen har bevarats i två olika tjocklekar. Det tunnare av banden var endast cirka fem millimeter brett. I gravdräkten ingick även en mantel gjord av blått ylle, som var fäst med ett förgyllt och försilvrat ringspänne i Borrestil. Det är inte känt huruvida spännet var enbart en dekoration eller om den också har haft någon annan innebörd.

På basis av fyndmaterial kan man anta att den begravda mannen troligen varit mycket välbärgad. Hans gravfynd representerar en typisk vikingatida uppfattning om vad man bör ta med sig på resan till dödsriket. Slitage på hans tänder vittnar om att mannen i grav 348 har uppnått medelåldern, varför han haft gott om tid på sig att samla rikedomar.

Mannen bar på två börsar. I dem fanns det vågtyngder som dateras till 900-talet samt arabiska dirhams som använts som betalningsmedel. Mynten är slagna under abbasidiernas regeringstid (arab. العبّاسيون‎, al-‘Abbāsiyyūn). De regerade länge över Medelhavet och mynten har troligen färdats norrut längs med vikingarnas österled. Med sig hade mannen även fått flera vapen såsom ett svärd av Petersens typ X, en lång scramasax samt spjutspetsar. Han hade uppenbarligen även fått sin hund med sig i graven (Luistari I:38). Djurets ben hade dock bevarats så dåligt att de inte kunde tas tillvara.

Föremål som tillhört en man i grav nummer 348. Till vänster ett förgyllt och försilvrat ringspänne av borretyåp och till höger ett dekorativt eldstål, som pryds av två ryttare som tittar åt var sitt håll. Då man behövde göra upp eld, slog man gnistor på eldstålet med en bit flinta. Nederst arabiska dirhams. Ett av mynten är i bitar. Detta beror på att mynten inte använts som betalning som sådana, som man gör idag, utan på basis av den mängd silver de innehöll i förhållande till sin vikt. En vikingatida köpman hade troligen alltid en våg med sig samt en serie vikter i olika storlek. Även i Luistari har man påträffat vågar, den tydligaste fyndkontexten fanns i en vikingatida kvinnograv, nummer 359. Museiverkets bildsamlingar.

Posament, det vill säga dekorationer spunna av silvertråd, från grav 348. I samband med dessa påträffades silkesfibrer. Museiverkets bildsamlingar.

Luistaris “krigare med silkeskjortel”.

Krigaren från Pappilanmäki.

Krigaren från Pappilanmäki

Euras möjligen mest värdefulla merovingertida föremålsfynd anknutet till en man är inte från Luistari, utan härrör sig från Pappilanmäki drygt tre kilometer längre bort. Då man utförde byggarbeten på platsen år 1939 påträffade man ett gravfynd, som troligen kan dateras till 600-talet (Salmo 1940). Ringsvärdet av skandinavisk typ, som påträffades i graven, gick av i ett spadtag, men var i övrigt mycket välbevarat med slida och allt. I detta fall rör det sig om ett praktfynd av internationell kaliber. Man har påträffat flera delar av ringsvärd i Finland, men de härrör sig från brandgravar och är därmed sönderslagna till skillnad från fyndet i Pappilanmäki. Andra liknande svärdsfynd är alltså inte fullständiga. Ringdekorationen i svärdets fäste har tolkats vara ett symboliskt edstecken. Mannen i Pappilanmäki hade även med sig en scramasax tillverkad i samma stil.

I klädedräkten ingick dessutom en stor, dekorativ nål (KM11002:23), med ett hänge. Dylika nålar har påträffats både i Estland och i Finland (Jets & Mägi 2015). Helheten fullbordades av ett permiskt bälte med hängen, som härrör sig långväga ifrån, från nuvarande Ryssland, där det burits av kvinnor (Callmer 1994: 30;  Gustin 2016: 57). På basis av föremål som påträffats i Finland kan man ändå anta att dessa bälten ingick som ett element i den merovingertida mansdräkten. Detta antyder att de förmedlades hit via mellanhänder. Under utgrävningarna påträffades också tillbehör för hästar. Krigarens grav undersöktes under krigsåren 1939–40 av Helmer Salmo, som i sin artikel kallade mannen för en ryttarsoldat (Salmo 1940).

Det är tämligen intressant att graven i Pappilanmäki är belägen i en grupp med många gravar och inte för sig själv på den bästa platsen, på samma sätt som gravarna över tidens viktiga personer i allmänhet, jämförelsevis, var belägna i Skandinavien. De omkringliggande gravarna är dock yngre – de dateras till vikingatiden. Vid sidan av en fantastisk mundering vet vi inte något mer om mannen som begravts i Pappilanmäki.

Arkeologerna Helmer Salmo, Sakari Pälsi, Aarne Äyräpää och C.A.Nordman undersöker svärdet från Pappilanmäki i Eura i Finlands nationalmuseum på 1930-talet. Eino Nikkilä. Museiverkets bildsamlingar.

Man kan stifta bekantskap med svärdet från Pappilanmäki i den förhistoriska avdelningen i Finlands nationalmuseum. Museiverkets bildsamlingar.

KÄLLOR

Callmer, Johan 1994. The Clay Paw Burial Rite of the Åland Islands and Central Russia: A Symbol in Action. Current Swedish Archaeology 2: 13–46.

Gustin, Ingrid 2016. Elites, networks and the Finnish connection in Birka. In L. Holmquist, S. Kalmring, & C. Hedenstierna-Jonson (Eds.), New Aspects on Viking Age Urbanism c. AD 750-1100: Proceedings of the International Symposium at the Swedish History Museum, April 17-20th 2013 (pp. 49-61). (Theses and papers in archaeology. B; Vol. 12). Stockholm: Archaeological Research Laboratory, Stockhom University.

Hedenstierna-Jonson, Charlotte 2006. Borre style metalwork in the material culture of the Birka warriors : an apotropaic symbol. Fornvännen 2006(101):5, s. 312-322.

Jets, I., & Mägi, M. 2015. Local shape, foreign decoration: shared cultural values in dress pins from the Viidumäe sacrificial site on Saaremaa. Fornvännen 2015(110):4 s. 257-266.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1982a. Luistari I: The Graves. Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja 82:1.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1982b. Luistari II: The Artefacts. Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja 82:2.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa. Euran Luistarin aitan näyttelytekstit.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 2001. Kalastajista kauppanaisiin. Euran esihistoria.

Salmo, H. 1940. Merovinkiaikaisen ratsusotilaan hautakalusto Euran pitäjän Pappilanmäestä. Suomen museo XLVII. Helsinki 1940.