Text: Heli Etu-Sihvola & Ulla Moilanen

En ny fornlämning påträffas ibland av en ren händelse. Så gick det till även i Luistaris fall. Åkerodling och bete hade dolt alla tecken på gravarna, kullarna utanpå gravarna hade plattats till och stenläggningarna från de tidigare rösena från järnåldern hade nästan helt och hållet hamnat under yngre jordlager.

Luistari är beläget i Kauttua by i Eura, cirka två kilometer söder om Eura kyrka. Luistari är det sydligaste av de längs med Eura å belägna gravfälten. Gravfältet hittades våren 1969 då Eura kommun började bygga avloppsnät på platsen. Man var tvungen att avbryta arbetet eftersom grävmaskinens skopa lyfte upp ett svärd med silverdekor ur marken. Samma sommar inleddes de arkeologiska undersökningarna (Lehtosalo-Hilander 1982a: 7-8). Luistari undersöktes under ledning av Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander under flera år på 1970- och 1980-talen. Redan i ett tidigt skede hade Lehtosalo-Hilander bestämt sig för att arkeologiskt gräva ut gravfältets område i sin helhet, och hon lyckades också med att få finansiering för detta långvariga projekt. Utgrävningarna sponsorerades ekonomiskt av bland annat A. Ahlström Oy, Eura kommun och privatpersoner.

Det första fyndet från Luistari, ett vikingatida svärd (KM17847:1), som blev startskottet för undersökningarna. Foto: Ulla Moilanen.

KAUTTUAS HISTORIA

Luistaris namn härrör sig från den närmaste historiska boplatsen, Luistari hemman, som ligger på åkerområdet intill gravfältet. Numera verkar gården som daghem. På 1600-talet bredde sig Kauttua by fortfarande ut kring gården. På åkern ses alltjämt ett jordområde som är mörkare än den övriga marken och området syns tydligt exempelvis i flygfotografier.

På basis av skattelängderna hörde inalles 18 hemman till Kauttua by på 1560-talet. Enligt skatteuppgifterna brann byn i slutet av 1500-talet och under det följande århundradet bestod byn endast av ett tiotal hemman. Under storskiftet år 1774 återstod endast Heikkilä och Luistari hemman. Bytunet hade så småningom ödelagts. Kauttua by hör på basis av sitt läge mycket intimt ihop med Luistari gravfält. Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander, som har lett undersökningarna i Luistari, antar att  byns historia kunde sträcka sig tillbaka till järnåldern och hon tycker att byn möjligen var de i gravfältet lagda personernas hem. Det har dock inte hittills påträffats några tydliga spår av järnåldersbebyggelse på Kauttuas åkrar. Lehtosalo-Hilander gjorde provgrävningar på Kauttua bys område åren 1975 och 1979. Hon påträffade liknande runda diskformade stenar här som de som hittats i Luistari gravfält. Lehtosalo-Hilander tyckte ändå att de obrända djurbenen hon hittade härrörde sig från den till historisk tid daterade byn, men bland fyndmaterialet fanns också några smulor järnålderskeramik.

Senare har området undersökts genom utgrävningar åren 2012 och 2013 (Muuritutkimus Oy). Till byns fynd från historisk tid räknas även ett tämligen sällsynt fynd för finländska förhållanden: en holländsk gulddukat från år 1714 (Moilanen 2015; 2019). Att Kauttua har en längre historia – som sträcker sig längre bakåt än 1300-talet – vittnar också det faktum att de medeltida invånarna betalade sin skatt i säd enligt finsk rätt (Koivisto 1962: 27-32).

En jordbokskarta över Kauttua by från år 1696 (Riksarkivet A7:2/1-2).

Den äldsta kartan som presenterar Luistari med omgivning är en jordbokskarta över Kauttua by från år 1696 uppritad av Olof Mört (KA A7:2/1-2). Enligt kartan gick en väg från byn mot norr mot Eura centrum, mot öst mot en bro över Eura å (vid den nuvarande punkten för mattvättning) samt mot Letala i sydväst, och kusten. I det nuvarande landskapet har vägen försvunnit från åkrarna, men norr om Luistari gravfält sträcker den sig fortfarande på samma ställe i form av Luistarintie (Luistarivägen). Gravfältets stenigaste del urskiljer sig på kartan som ett enskilt område mitt ibland åkrarna. Väglinjen har dragits först efter järnåldern, eftersom det i utgrävningarna under Luistarintie år 2013 påträffades ytterligare gravar utan föremål samt en eldstad från bronsåldern (Uotila 2013). Vägen som löper bredvid Luistari gravfält syns ännu i Johan Forselius storskiftes karta över Kauttua by från slutet av 1700-talet (KA A7:2/3-12). Enligt förklaringen till storskifteskartan är gravfältet omgärdat av steniga åkrar, “Haukitien wainiot” (”Gäddvägens fält”), och tillhör enligt gammal tradition den närliggande byn.

Gemensamt för alla de gamla kartorna är att platsen för järnåldersrösena är markerad som ett område, som inte uppodlats. Troligen har man inte gjort åkrar av området på grund av den steniga marken. Under utgrävningar har man ändå noterat olika tecken på historiskt åkerbruk i området kring rösena. En del av gravarna har delvis blandats upp av åkerdiken och plogning. Dessutom fanns en stor ria för torkning av säd uppförd av A. Ahlström på området. Den brann ner i början av 1900-talet. Dess stenfot påträffades under utgrävningarna.

Det finns ingen särskild oral tradition anknuten till Luistari gravfält eller begravningar på platsen, varför det är troligt att gravfältet fallit i glömska under årens lopp. I ortnamnsarkivet finns inte heller några speciella uppgifter om namn kopplade till gravfältet.

Storskifteskarta över Kauttua by från slutet av 1700-talet (Riksarkivet A7:2/3-12).

Luistaris område markerat på en sockenkarta från slutet av 1800-talet. I kartan ses Luistaris militieboställe och de gamla vägsträckningarna. (Riksarkivet 1134 07 Ia).

KÄLLOR

Arkistolaitos. SAY – Suomen asutuksen yleisluettelo.

Koivisto, Olavi 1962. Euran, Honkilahden ja Kiukaisten historia I, s. 27–32.

Institutet för den inhemska spraken. Namnarkivet.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1975. Eura Kauttuan vanhan kylän paikka, kaivaus 1975.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1979. Eura Kauttuan vanhan kylän paikka, koekaivaus 1979.

Moilanen, Ulla 2015. Kultaraha Euran Kauttualta. Numismaattinen aikakausilehti. Finsk Numismatisk Tidskrift. 2/2015: 48-50.

Moilanen, Ulla 2019. En dukat funnen vid byn Kauttua i Eura sn – ett guldmyntsfynd från Satakunta. Myntstudier 2019:1 (maj), 17-22.

Riksarkivets digitalarkiv.

Uotila, Kari 2013. Eura. Kauttuan vanhan kylän alue. Arkeologiset koekaivaukset 3.9.-15.11.2012. Kaivausraportti. Muuritutkimus ky.

Uotila, Kari 2014. Kauttuan vanhan kylän tutkimukset vuonna 2013. Muuritutkimus ky.

BOPLATS FRÅN BRONSÅLDERN

Under Lehtosalo-Hilanders utgrävningar påträffades sju eldstäder i from av kokgropar på bronsåldersboplatsen i Luistari. I eldstäderna gjordes olika keramikfynd (LIV:168-169 karta med förklaringsdel). En fyndtyp som daterar boplats är den så kallade morbykeramiken, som är dekorerad med något som kallas avtryck av kattassar. I fynden från bronsåldern från Luistari ingår även så kallad Paimiokeramik, vars kanter smyckas av ett dekorationsmotiv med rund avtryck.

Hundratals år senare byggdes ett likgravfält utanpå boplatsen. Grävandet av gravarna förstörde och blandade de äldsta fynden. Under de arkeologiska utgrävningarna påträffades fynd som tillhörde den äldre boplatsen i de jordlager som använts för att fylla gravarna, närmast keramik, avslag som uppkommit vid bearbetning av sten, bränd lera och bitar av bränt ben.

RÖSEN OCH STENLÄGGNINGAR

På Luistaris område finns flera gravrösen byggda av sten. De är inte särskilt höga, men utgör ett viktigt element i områdets landskap. På basis av fynden användes de för att begrava de avlidnas brända ben vid övergången från brons- till järnålder (ca år 500 före tideräkningens början) och ända fram till tideräkningens början.

Mitt i det största gravröset (nummer 422) står en hög centralsten och runt den finns mindre stenar byggda i fållor. Röset var ändå inte helt. En del av de stenar man använde för att resa det har sannolikt brukats för senare gravar samt för att bygga grunden till Ahlströms ria, som sedermera brann i början av 1900–talet (Lehtosalo-Hilander 2001:27).

Röse nummer 422 innehöll föremål gjorda av brons. KM20552:12 Bronsknapp. Bilder: Ulla Moilanen.

Under utgrävningarna av röse nummer 422 hittades inalles 2,6 kg bränt ben, som enligt Tarja Formistos benanalys tillhörde åtminstone ett barn och en eller två vuxna samt en hund (Lehtosalo-Hilander 2001: 28). Föremålen i röset och den radiokoldatering som gjordes (Hel-1383) daterade röset till övergången mellan brons- och järnålder (Lehtosalo-Hilander 2000:175).

Dateringen av den period rösena var i bruk samt de fynd som hör till denna kontext har inte varit alldeles enkelt, eftersom en del av föremålen verkar härstamma från bronsåldern och den stora mängden järnslagg i rösena samtidigt hänvisar till järnåldern (Lehtosalo-Hilander 1986:53-66 Iskos 6). 

Det äldsta fyndet från Luistari är ett fragment av en vackert slipad så kallad båtyxa (KM20552:10; Lehtosalo-Hilander 1986). Det påträffades under utgrävningarna i röse 422 som innehöll stenlagda fållor. Det finns flera kända stenålderboplatser i Eura. De närmaste objekten i förhållande till Luistari är belägna i området nära nuvarande Kauttuas centrum. Bild: Ulla Moilanen.

LIKGRAVFÄLTET

Likbegravning kallas ett gravskick, då den avlidna placeras utan att brännas i en grop i marken. I Luistari och från Luistarintie har man påträffat över 1 300 likgravar, av vilka cirka hundra har kunnat dateras till merovingertiden (600–700-talet) och cirka 300 till vikingatiden (800–1050 e.Kr.). Resten av gravarna är yngre.   

Gravarna förseddes med sådant som man trodde kunde behövas i livet efter detta. De äldsta gravarna i Luistari har allmänt varit cirka en meter breda, men även bredare gravar har grävts. Gravarna har också varit tämligen långa, en del av mansgravarna har möjligen varit lika långa som spjutskaften som lades med i graven (Lehtosalo-Hilander 1982a:37).

I nutida mått mätt är gravarna i Luistari tämligen grunda, i allmänhet mindre än en meter djupa. Utanpå gravarna fanns en låg jordkulle, som kan ha varit stelagd. Exempel på gravhögar och stenläggningar påträffade i utgrävningarna har återskapats i Luistaris forntidspark och även på Osmanmäki i Eura.

En del av gravarna var så kallade kammargravar. I en dylik gravgrop har man byggt en träfodring av plankor. Inuti den finns den döda och de föremål samt möjliga djuroffer man placerat med den döda. Träet är dåligt bevarat, men i vissa gravar finns rester av olika former av träkonstruktioner och hörnstolpar. Dessa har, vid sidan av kistor, tolkats vara även möjliga sängar eller slädmedar. På vissa gravar fanns spår efter eldning. Förkolnade träkonstruktioner har i vissa gravar bevarats bättre än i övriga. De avlidna har placerats i gravarna på rygg, på sidan eller till och med på magen. I kammargravar har den dödas huvud kunnat placeras på en dyna eller en upphöjning (Moilanen 2018: 23), och även i andra gravar har man kunnat använda till exempel pälsverk som underlag eller täcken (Kirkinen 2019: 63). De gravskick som använts i Luistari är med andra ord väldigt varierande.

I brist på fynd har alla gravar inte daterats, men gravarnas läge och storlek ger antydningar om deras ålder. Luistaris sena fyndlösa gravar skiljer sig från de tidigare på så vis att de är mycket smalare, endast litet bredare än en axelbredd. De äldre gravarna är systematiskt åtskilda från varandra, men en del av de senare gravarna är belägna utanpå de äldre gravarna och har följaktligen söndrat dem. De fyndlösa gravarna är tydligt utspridda över ett större område i förhållande till de merovinger- och vikingatida gravarna. De fortsätter från den äldsta delen av gravfältet mot norr. Gravarnas helhetsantal är inte känt. På grund av bristen på daterbart material är det svårt att säga hur länge begravningarna i Luistari pågick. Även benmaterialet har ofta helt hunnit förmultna.

På basis av fynden förefaller det som om begravningarna fortsatte utan avbrott från merovinger- till vikingatid. Gravarna förändrades till att bli helt fyndlösa uppenbarligen på grund av kristendomens ankomst under 1100-talet. I den nya religionen ingick uppfattningen om att allt man behöver kommer att finnas i livet efter detta. Därför behöver man inte några föremål med sig i graven längre. Luistari användes fortsättningsvis som gravfält troligen i flera hundra år efter detta.

Områden som undersökts i Luistari under olika perioder

  • Avloppssträckningen från år 1969 är markerad med blå färg.
  • De under åren 1969-1992 undersökta områdena är markerade med grön färg.
  • Det område som Muuritutkimus Oy undersökte år 2013 vid Luistarintie är markerat med gult.

KÄLLOR

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 2001. Luistari – asuinpaikka ja kalmisto. Viikinkejä Eurassa? Pohjoismaisia näkökulmia Suomen esihistoriaan, s. 23-32.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1986. Luistarin röykkiöhauta – kivi-, pronssi- ja rautakautinen mysteeri. Iskos 6, s. 53-66.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1982a-c och 2000. Luistari I-IV. Suomen Muinaismuistoyhdistys, Vammala.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1970. Euran emännän hauta Luistarin kalmiston rikkain. Joulukellot 1970, s. 4-7.

Uotila, Kari 2014Eura, Kauttua. Luistarintien kaivaukset 29.7.-7.10.2013. Muuritutkimus ky.