Text: Heli Etu-Sihvola & Ulla Moilanen

I Luistari påträffades likgravar med föremål från en period på över 500 år. En del av gravarna är helt utan föremål, men i andra hittades smycken och vapen. Exempel på fynd och vikingatida begravningar från Luistari kan du läsa om på dessa webbsidor.

MEROVINGERTIDEN

Merovingertiden (n. 600–800 efter tideräkningens början) kallas en period (i Finland), som fått sitt namn efter merovingernas ätt som regerade i Mellaneuropa. De merovingertida gravfynden i Luistari innehåller olika smycken och vapen samt ben av människor och djur. Föremålstyperna skiljer sig från föremålen från den föregående perioden, folkvandringstiden, samt från den följande perioden, vikingatiden. Det finns två typer av gravar, som är försedda med stödkonstruktioner. Gravarna grävdes till en början i riktningen sydväst-nordost, men riktningen växlade 90 grader, antagligen av någon ideologisk orsak i slutet av merovingertiden.

Kvinnornas smyckemode hade troligen utvecklats ur de skandinaviska föremålsformerna. Dessa smycken, som kallas likarmade spännen och kräftspännen, har påträffats på andra håll, men i Luistari saknas spännenas äldsta former. Däremot påträffades troligen lokalt framställda kopior av kräftspännena under utgrävningen. På basis av detta har man tolkat att Luistaris äldsta likgravar kunde vara grävda kort efter att merovingertiden börjat. Största delen av de äldsta gravarna verkar vara kvinnogravar, därför har Lehtosalo-Hilander föreslagit att Luistari ursprungligen kan ha varit ett gravfält avsett enbart för kvinnor (Lehtosalo-Hilander 2001: 31). Cirka 100 gravar från merovingertiden har bevarats, men nyare gravar har förstört en del av dessa äldre gravar.

I männens gravar fanns spännen och enkla dekorationsnålar som bevarats från kläderna. Det ingick även olika typer vapen, som spjutspetsar med hullingar det vill säga angon, sköldbucklor av järn som bevarats från sköldar, olika knivar och eldstål och flinta, som använts till att slå gnistor. En del av vapnen är baltiska, en del troligen typer som utvecklas på finländskt område.

De likarmade bronsspännena var typiska smycken under merovingertiden. Med ett sånt spänne fästes kläderna ihop vid axlarna (KM18000:1237). Foto: Ulla Moilanen.

Pärlor av lermassa och glas påträffade i grav nummer 1062 i Luistari. (KM26695:20; Foto: Museiverkets bildsamlingar). I samma grav fanns gravgåvor i form av ett ormspänne, kräftspänne och en ringnål i järn. Om man skulle beräkna en persons rikedom utifrån metallföremål och pärlor, är den här graven en av de rikaste kvinnogravarna i Luistari, och även intressant eftersom en del av föremålen är utländska.

Smeden Joona Peltoniemis kräftspännen och längst bak en fågelnål, som inte påträffats i Luistari, men som hittats bland fynden i det närliggande Käräjämäki i Eura.

Föremål i grav nummer 20 som tillhört en merovingertida man.

Kastspjut eller ango var ett typiskt vapen på merovingertiden. (KM18000:1221). Foto: Ulla Moilanen.

 

Sköldbucklan i mitten av skölden är det enda som bevarats av skölden. (KM18000:1225). Foto: Ulla Moilanen.

 

I graven fanns hästbetsel.  (KM18000:1226). Foto: Ulla Moilanen.

 

En del av bältet har bevarats av mannens dräkt (KM18000:1223). Foto: Ulla Moilanen.

VIKINGATIDEN

I början av vikingatiden (ca 800 efter tideräkningens början) ses en gradvis förändring i gravskicken på så vis att man lade ner mer påtagligt vardagliga föremål i gravarna än tidigare i Luistari. Till exempel ett eller flera keramikkärl. I kvinnogravarna finns dessutom ofta skäror, och i männens gravar liar. Vid sidan av dessa påträffades exempelvis rester av kärl gjorda av trä och näver.

Under vikingatiden ersattes kvinnornas likarmade bronsspännen på kort tid av runda västfinska spännbucklor. Förkläden ingick i klädedräkten och de samt mantlarna dekorerades också med olika motiv av bronsspiraler. På 900-talet förekom dessa motiv även i männens kläder, bland annat i mantlar och bälten. Kvinnornas smycken och männens spännen var i västra Finland markant massiva på 900- och 1000-talen innan vikingatidens slut. Troligen var sådana smycken en statusmarkör för dem som hade råd med dem. Det förekommer även fyndlösa gravar i Luistari från vikingatiden. En del av dem har tillhört små barn.

Genom hela vikingatiden förekommer pärlor av olika material i kvinnornas smycken. Dessutom fanns det hängen gjorda av brons och silvermynt. Man har även hittat spår av tennhängen som dekorerat pannan på ett kranium som påträffats i Luistari. I vissa gravar från slutet av vikingatiden fanns massiva bronskedjor, som hängde från kedjegarnityrer fästa i spännbucklorna vid axlarna. En av dessa gravar är den så kallade Eurafruns grav.

I grav nummer 35, som dateras till 1000-talet, har det av någon orsak inte påträffats några runda spännbucklor, men däremot en kedjehållare, en bronsked och två hängen, av vilka det ena är tydligt format som ett kors. (KM18000:1446). Foto: Ulla Moilanen.

Den runda spännbucklan med tappdekorationer (som arkeologen Hjalmar Appelgren kallade D-typ) är en smyckeform från slutet av vikingatiden, som framställdes i västra Finland i olika versioner. Ett dylikt spänne har påträffats så långt borta som i Danmark. Spännbucklor användes parvis på axlarna. Foto: Ulla Moilanen.

Olika ringspännen från mansgravar. På en del av spännena finns textilrester kvar. Översta raden, från vänster till höger: KM22346:763, KM22346:447 och KM18000:3176. Mellersta raden: KM18000:2, KM18000:1163 ja KM18000:4224. Nedre raden: KM18000:2531, KM18000:2167 och KM22356:351. Foton: Ulla Moilanen.

Ett svärd av Petersens H-typ i grav nummer 844 (KM24740:242). Svärdsknappen är försedd med dekor av silvertråd. Foto: Museiverkets bildsamlingar.

Vikingatida spjutspetsar från Luistari. Nummer i samlingen från vänster till höger: KM18000:1997, KM18000:2004 och KM18000:1947. Foto: Ulla Moilanen

Arkeologen och smeden Mikko Moilanen, som undersöker vikingatida svärd, med rekonstruktionen av svärdet i grav nummer 510. Foto: Ulla Moilanen.

En ringnål av vikingatida Borre-typ, ett så kallat ”varghuvudsspänne” från grav 135 (KM18000:2394). Spännet har troligen tillverkats i Mellansverige, eftersom man där påträffat gjutformar för dylika spännen (Hedenstierna-Jonson 2006). Ett liknande, förgyllt spänne i grav nummer 348 i Luistari, hos ”krigaren med silkeskjortel”.

KÄLLOR

Hedenstierna-Jonson, C. 2006. Borre style metalwork in the material culture of the Birka warriors : an apotropaic symbol. Fornvännen 2006(101):5, s. [312]-322 : ill.

Lehtosalo-Hilander, P-L. 1982b. Luistari II. The Artefacts. SMYA 82:2.

Lehtosalo-Hilander, P-L. 2000. Kalastajista kauppanaisiin. Euran esihistoria.

Visste du?

De olika spännena i gravarna, bronsspiraldekorationerna och vapentyperna är de viktigaste daterande föremålsfynden i Luistari. På basis av föremålen har man gjort en viktig upptäckt, nämligen att det mellan föremålen från merovinger- respektive vikingatid inte fanns några enskilda faser, åtminstone här, utan föremålsmodet förändrades plötsligt och tydligt vid sekelskiftet 800.

Man känner inte till några fynd av hjälmar från vikingatiden i Luistari och inte heller på andra håll i Finland. Däremot finns det gott om svärd och spjutspetsar. I sydvästra Finland har man till och med påträffat fler dylika än i Mellansverige!

GRAV 281: EN VIKINGATIDA BEGRAVNING

Grav nummer 281 är en av ett tiotal av Luistaris gravar för minst två personer. Två personer har begravts i en träkammargrav, lagda på sida med ansiktena mot varandra.  De avlidna har uppenbarligen täckts med näver. I huvudändan av graven, utanför gravkammaren, finns en hund och i fotändan en stor sten.

Personen till vänster har varit cirka 180 cm lång (Lehtosalo-Hilander 1982a:37). Personen har försetts med åtminstone en ring och en kniv. Personen till höger hittades under ett svärd av Petersens typ X. Personen, som låg under svärdet, hade ett bälte dekorerat med tofsar och bronsspiraler och i graven fanns andra spiralornament, bland annat en spiralrundel – dylika har påträffats i mansgravarna från vikingatiden i Luistari. Dessutom hade personen försetts med en skramasax och en mindre kniv. Kläderna var fästa med ett stort hästskospänne (KM18000:3176). Personen bar även ett bälte med bronsspiraler, och i graven fanns också spjutspetsar, en lie och en sax eller fårsax samt ringar.

Man kan framföra olika teorier om förhållandet mellan personerna i graven (Herva 2005; Moilanen 2015). Det är möjligt att en av dem har varit husbonden och den andra slaven eller tjänaren. Personerna kan ha varit släkt med varandra eller ett par. Det kan även ha funnits andra orsaker till att de begravdes i samma grav, till exempel av en ren nödvändighet. Det finns inga föremål i graven som kunde antyda att en kvinna begravts här – bland annan saknas spiralkorsen från ett förkläde, smycken eller andra tydliga delar av en kvinnodräkt. Det är också svårt att försöka bedöma personernas status, eftersom det inte finns säkra uppgifter om vem av dem som med säkerhet ägt svärdet eller spjuten.

Hittills kan man inte med säkerhet kunnat säga vad som orsakade personernas i grav 281 död, men Lehtosalo-Hilander föreslår att de har gått en våldsam död till mötes (Lehtosalo-Hilander 1982a:36). Inga ben av personen till vänster kunde bevaras på grund av deras dåliga skick, så en noggrannare utvärdering är omöjlig på basis enbart av utgrävningsdokumentationen och föremålen. Två tänder i god skick (KM18000:3190) har däremot bevarats av personen som begravts under svärdet. Olika prover har tagits av tänderna och då analyserna blir klara får vi veta mer om den avlidna.  

KÄLLOR

Herva, Vesa-Pekka 2001. Miinoja avioliittokentässä: yksilö ja seksuaalisuus Suomen esihistoriassa. Muinaistutkija 3/2001:26-37.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1982a. Luistari I: The Graves. Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja 82:1.

Moilanen, Ulla 2015. Ikuisesti yhdessä – kaksoishautausten tulkintaa. tietysti.fi 16.4.2015.

Skramasax från grav nummer 281 (KM18000:3171). Foto: Ulla Moilanen.

En illustration av hur begravningen av de döda i dubbelgraven nummer 281 från vikingatiden kan ha gått till. Bild: Tuomas Myllylä.

Stort hästskospänne ur grav nummer 281 (KM18000:3176). Foto: Ulla Moilanen.

LUISTARIS SENA GRAVAR MED FÖREMÅL

Under 1000-talet ersattes kvinnornas spännbucklor med enklare spännen och männens gravar förseddes inte längre med svärd. Gravar med föremål försvinner i Luistari i huvudsak under loppet av vikingatiden. Man känner ändå till enstaka gravar med föremål som dateras till slutet av 1000-talet eller till 1100-talet.

Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander har använt termen Late Period, det vill säga sen (period), för att beteckna gravar med föremål som är yngre än vikingatida, därför att föremålsfynden som dateras till ”korstågstid” är väldigt fåtaliga. Eftersom modet kan ha ändrats i faser är det svårt att göra en datering utifrån föremålen. Till exempel i Vanhakartanos grav E i Kjulo ses två smycketyper för kvinnor kombineras i samma dräkt från sen järnålder: runda spännbucklor och sirligare hästskospännen, av vilka de sist nämnda förenas med korstågstid (Cleve 1929:4).

KÄLLOR

Cleve, Nils 1929. Pakanuudenaikainen kalmisto Köyliön Vanhassakartanossa Satakunta – kotiseutututkimuksia VIII: 1-18.

Lehtosalo-Hilander, Pirkko-Liisa 1982a. Luistari I: The Graves. Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja 82:1.